torsdag 18 september 2014

När är du bäst förälder?

Vi kan nog alla komma på några tillfällen då vi inte riktigt var den förälder vi hade önskat oss. Vi kan nog också komma på situationer som inte brukar bli bra... Till exempel när jag är hungrig, stressad, varm och känner mig instängd. Att handla efter jobbet då alla i familjen är hungriga och trötta är ju dömt att misslyckas.

Vi känner till det där.
Och det är ju bra att rannsaka sig så att man kan förebygga och försöka undvika det som brukar bli dåligt.

Men har du funderat på när du är som bäst förälder?

Vad sägs om att försöka öka de tillfällena?!
Det sägs ju till exempel att om man vill bli mer hälsosam så ska man inte ta bort saker från till exempel sin diet utan istället lägga till. Så om vi provar att börja fundera på när vi är bra, som bäst, istället.

Det slog mig när jag läste det här inlägget, att det är ju där, i skogen, som jag är bäst förälder.
Det kan ju också vara därför 5-åriga dottern föreslår - Skogen! när jag frågar vad hon vill göra för utflykt i helgen. Och att hon så gärna vill till stugan för att få plocka svamp.



Det är där vi är bäst föräldrar. Det är där vi är mest närvarande, roliga, har (nästan) all tid i världen och har skoj tillsammans. Det kan också vara lugnt och fridfullt och vi kan lyssna på skogens ljud och vi kan ta oss tid att låta dottern bestämma åt vilket håll vi ska gå och helt enkelt traska efter henne.

Jag är också bra förälder när jag har fått ta hand om mig själv. När jag inte har tider att passa. När jag har lagt ifrån mig telefonen. När jag bestämt mig för att nattningen kan ta hur lång tid som helst.

När och var är du bäst förälder?

onsdag 17 september 2014

Att få styrka från familjen

Efter en jobbig dag på jobbet händer det att jag drömmer om en yogahelg på nån enslig ö eller en Finlandskryssning med kompisarna. Men oftast längtar jag bara hem!

Hem till små armar runt min hals och blöta pussar. Till små berättelser om när dottern hittade en snigel under ett löv eller vad hennes kompis på förskolan gjorde. Jag längtar till att få natta barnen och ligga bredvid tills de somnar. Att faktiskt låta lillebror öva Näsa, Öga, Mun och samtidigt peta mig på varje kroppsdel, fast han borde sova. 

För jag har upptäckt igen (&igen) att familjen ger mig kraft och ro och stöd. De helar och lagar om jag låter dem. Och hur trött jag än är så blir det värre om jag inte ger Mig till min familj. Om jag inte riktigt är där i tanken och helst vill att de snabbt ska sova så att jag får vila, då missar jag den helande kraften som de erbjuder. 

Detta är att minnas!


måndag 15 september 2014

Valresultatsångest

Igår kväll ville jag knappt gå och lägga mig eftersom jag hoppades på bättre nyheter från SVTs valvaka. så även om vi cyklade hem från den valvaka vi var på vid nio kom jag inte i säng förrän elva. 

Förra veckan var den jobbigaste i mitt jobbliv och jag har hosta som håller mig vaken på nätterna. Jag är helt slut!

Så kommer jag till jobbet utan kalender, för den har jag glömt på min andra arbetsplats och utan dator för den ska uppgraderas. Klockan har stannat och jag är totalt lost och handlingsförlamad. Jag är arg och ledsen och besviken. 13% av Sveriges befolkning har en människosyn som inte i närheten överensstämmer med den jag önskar av en demokrati. 

När jag tog mig över stan till ett möte på eftermiddagen visade det sig att jag var två timmar försenad. 

Så nu ger jag upp. Jag tar av mig skorna och sätter mig mot ett träd och väntar på att det är dags för yoga. 
Vad glad jag är att jag valt yogan igen!


tisdag 9 september 2014

Frigående föräldrar

På amerikanska bloggar har jag stött på uttrycket "free range children" (som i frigående höns). Det är, som jag förstått det, en motreaktion på att överbeskydda barnen, att se dem för de kompetenta personer de är, ge dem utrymme att växa och upptäcka världen efter sitt eget huvud och begå sina egna misstag i motsatt till att styras av vuxna hela tiden. Och det låter ju bra! I en tid då vi rutar in även ganska små barns liv i föris/skola, aktiviteter, sport med mera och "sysslolösa" helger ses som något dåligt, blir utrymmet för till exempel den viktiga fria leken mindre och mindre även om vi ligger långt efter (eller före?!) till exempel USA, Storbritannien och Hongkong.

Jag tänker dock att för att kunna få frigående barn behövs det frigående föräldrar!

Föräldrar som går sin egen väg (utanför hönsgården), som pickar där de vill och söker sina egna sanningar. Jag upplever att vi som föräldrar idag är osäkra på vad som är rätt väg att gå. I sin osäkerhet är det också lätt att bli överbeskyddande för vad vi ALLA föräldrar vill är att våra barn ska ha det bra och vara säkra. Så det är inte konstigt alls att vi gör det vi i alla fall kan göra.

Om vi nu är osäkra på vilken väg vi ska ta som föräldrar, som vi alla är ibland, tänker jag att det är lätt hänt att ta den väg som alla andra man känner tar, den väg experterna visar på eller den väg någon man önskar man var mer lik valt. Eller kanske den vägen ens egna föräldrar tog. Eller den rakt motsatta?

Men om den vägen inte passar dig?
Om de andras väg bara passar just deras familj?
Om experternas gata inte leder dit du vill?

Behöver vi alls välja väg?

























Eller kan det vara okey att inte riktigt veta? Att prova sig fram? Att känna efter. Att byta färdriktning om det inte passar?

måndag 8 september 2014

Piratkalas

Dottern fyllde hela fem, stora år i lördags.
Vi sjöng upp henne på morgonen och hon fick en armbandsklocka som var det enda hon önskat sig. Dessutom fick hon en egen (giftfri) vattenflaska med dinosaurier på och två filmer. Hon var helnöjd. 

 Hon hade beställt ett piratkalas. Vi hade kul!


Sen kom det barn på skattjakt!
(Det blir ett eget inlägg)




fredag 5 september 2014

Grattis till mig

I morgon fyller min dotter fem år. För fem år sen blev jag mamma. Vi blev föräldrar. 

Så här dagen före hennes födelse-dag hade jag redan haft värkar i 42 timmar. Jag brukar berätta för paren jag träffar i mina förlossningsförberedande kurser att min första förlossning varade i 2,5 dygn. Oj oj säger de med något stressat i blicken. Men jag slutar inte där utan fortsätter att berätta att det var fint, romantiskt, en helt otrolig upplevelse som förde mig och maken ännu närmare varandra och som fick mig att känna att jag kan klara vad som helst!